har nyss kollat på unga läkare... sista inslaget var om en gammal kvinna som fått en tumör som inte gick att operera, men kunde minskas med cellgifter. När läkaren frågade om hur hon tog det så verkade hon tagit det bra. Hon hade redan pratat igenom sin begravning med sin ena son. Hon avled i början av året och fick den begravning som hon hade velat.

Det fick mej att tänka på min mormor. Hon gick bort efter en transplatation 2006. Det känns fortfarande konstigt att hon inte finns med i våra liv längre.

Hur tänker man när man får reda på att man snart ska dö? Eller att man ska genomgå en opereration som kan gå helt fel? Är det jobbigt, eller är det skönt att veta att man får allt såsom man vill? Blir man rädd att veta att man ska dö? Börjar man fundera på om Gud finns?

Jag kommer ihåg när hon berättade om att hon skulle opereras, tror jag räknade ut att det var ca 15/17 månader till min 18 års dag. Jag önskade att hon skulle överleva tills dess. Det gjorde hon såklart. Hon var med och firade när jag blev myndig.

Men hon blev sämre och man visste att hon kunde bli sämre fort. Men hon kämpade vidare. Hon kom på min student 2006. Det var en härlig varm sommardag. Jag minns inte om hon kom till skolan och såg mej springa ut, men hon var med hemma på "kalaset" eller vad det kallas.

I november firar vi mammas 45 års dag. Det kommer jag nog aldrig glömma eftersom det var sista gången jag träffade henne innan hon gick vidare. Jag hade smugit med hur jag klarat körkortet, och sen la jag det i hennes hand under bordet. Som hon sken upp när hon fick syn på det. Det leendet ser jag ofta när jag tänker på henne.

Ungefär en månad senare finns hon inte kvar hos oss. Först verkade operationen gå bra, men sedan stötte kroppen bort levern.

Man undrar hur det varit om hon överlevt. Kanske hade hon varit här hos oss? Kanske hade hon kunnat uppleva att bli gammel mormor?

man saknar henne fortfarande, mycket och ibland, som ikväll, blir man extra påmind om henne. Sist var det när jag såg filmen "a little bit of heaven" och då slutade med att jag storbölade... nästan som nu *torkar tårarna igen*

Det är kanske dumt att tänka på när man har ett liv i magen, men livet är något man aldrig överlever. En dag ska alla gå samma väg oavsett hur gammal man är.

Även om man gått 30 veckor kan saker fortfarande hända. Jag försöker att inte tänka det negativa, jag tänker istället på hur jag ska få ihop vardagen, vilka namn bebisen ska få, när jag ska ha och hur förlossningen kommer gå, hur jag vill ha dopet, hur det kommer bli med hannes och barnet och en massa praktiska saker...

nej, nu måste jag sluta deppa!

Istället ser jag upp mot himmeln och vet att min mormor är däruppe. Hon vaknar över mej, min familj och alla andra. Hon kommer vänta på mej däruppe när det är min tur att gå vidare.

Även om saknaden är stor, så finns hon alltid i mitt hjärta <3