Efter att jag deppat klart imorse blev det att sätta fart. angela ringde och kollade om jag ville med till rastgården :)

Så jag fick vänta i ca 10-15 minuter innan de dök upp och såklart började de spöregna!! Efter att jag kommit hem skickar jag in hundarna i köket, tror ni inte Evoca skakar sig och hela golvet blir fläckigt! slängde av kläderna och drog in henne i duschen. Hon var riktigt skitig kan jag lova!

Sen efter hundarna ringde mamma och var utanför! lite stressad försökte jag släppa in henne utan att hundarna smet in i vardagsrummet!

Mamma stannade länge och pappa kom med förbi en runda. Vi fick en del gjort men inte allt! Det skönaste var att julen åkte ut. Bara gardinerna kvar men de är lätta att ta ner på egen hand imorgon :P

sen stack vi för att köpa ett skötbord som jag fått tag på. det var lite småfel men inget som jag bryr mej om faktiskt. lite färg så löser det sig utan större problem :P

sen när vi var på ica ringde en bekant och så var jag tvungen att sticka. så jag har även varit på en interjuv idag :P så håll tummarna för att jag får jobba lite ibland

efter jag kom hem tog jag ut hundarna. var dödstrött och mådde fortfarande illa :( efter det la jag mej i soffan och slappnade av

funderade även lite på det syrran sa. kanske var det jag som brusade upp lite för mycket och misstolkade det som hon sa. visst förstår jag att det är en sits som Hannes inte kan påverka eller känner av på samma sätt som jag, men i den stunden kändes det så. nu när man kunnat tänka lite mer utan att vara skitledsen, så tänker man nog mer tvärtom. hon ville nog mer få mej att se det på hans sätt. och det har jag gjort. jag har ju på ett sätt satt honom i en sits som han inte ville just nu, men samtidigt visste jag att jag skulle få ta konsekvenserna med (dvs ev vara helt ensamstående med barnet). men jag ångrar inte mitt val men vet att det kommer bli tufft med en liten och två husky, men försöker planera lite redan nu för att underlätta sen.

jag hade hellre haft ett förhållande med killen och bott ihop och haft fast jobb innan barn, men livet gör oväntade vändningar ibland och då får man antingen spåra ut eller följa med.

men jag är inte besviken på henne mer iallafall, visst förstår jag att hon kände sig lite ledsen med, men det gjorde jag med. fast det går över för oss båda som det alltid gör. jag älskar ju henne trots att vi är lite smågalna ibland <3

annars har jag mest suttit vid datan och pratat med vänner. mobilen håller på och cpar sig så jag kommer nog åka in med den imorgon. vet även att det är sista dagen på furu imorron, lite trist men samtidigt skönt

på måndag börjar skolan :D

kramis

Det är dags för mej att gå min egen väg nu, oavsett om jag vill det inte måste jag tänka på min och mitt barns hälsa nu framöver

Jag kan inte gå och må dåligt över Hannes mera. att få förhoppningar, för att bara ett par dagar bli sviken igen. Det har pågått i 7 månader redan och nu orkar jag inte mera :´(

Jag har ju känslor för honom, det vore är inte ens lönt att ljuga om det, är kanske tom kär i honom, för det är svårt att ta detta steget och intala sig att det är det rätta för oss alla tre. Iallafall i dagsläget. Men det är inte alls lätt för mej.

Jag är fortfarande ledsen över nattens bråk. Kanske överreagerade vi båda två? Kanske så var man arg och ledsen över att han snart inte kommer kunna komma hit så ofta som han gjort på sistone. Kanske är jag rädd för att det ska bli helt tomt efter honom :(

Jag var riktigt ledsen imorse, när jag ringde Johanna kunde hon inte höra vad jag sa. efter jag pratat med henne mådde jag bättre. iallafall lite. Efterråt tog jag en varm härlig dusch för att piggna till.

Livet är ingen dans på rosor, men det har det väl aldrig varit för mej heller :( för en gångs skulle så vill jag kunna.

känna lycka... jag har världens bästa gåva i mej, ett barn som växer...

Just nu kan jag inte känna glädjen att vara gravid när Hannes är här. Det är jättejobbigt att inte veta hur man ska berätta saker eller förklara saker, även om jag vill. Jag är glad att han har involverat sig en del redan. Att han var med på hälsopratet och ultraljudet betyder mycket. Ibland har han tom känt på magen. (han kunde inte följa med på inskrivningen då han var tvungen att åka till jobbet, men annars skulle han varit med där med)

Men man vill att han ska involvera sig mer, men jag kan förstå att det är svårt för honom med.

För mej är det viktigast att han efteråt då och då kommer och träffar barnet, eller har kontakt på annat sätt. Jag vet ju inte vad som händer framöver med hans karriär.

Så man kan väl säga att jag väljer att gå åt mitt håll för att slippa bli lidande i framtiden. Jag är inte redo att vänta på att han ska bli redo, om man säger så så tror jag ni förstår. Jag vill kunna skapa en bra och trygghet för mitt och hans barn.

Däremot tror jag att det kommer ta ett bra tag innan jag kommer över honom, men det är något man får ta. Får trösta mej med att jag ar två hundar som älskar mej iallafall <3

Nu har jag tänkt krypa ner och försöka sova lite..

Jag och Hannes har bråkat inatt :( ett stort hemskt bråk som slutade med att jag tog med hundarna och lämnade lägenheten. Tyvärr hörde Angela inte telefonen och Henrietta var inte hemma :( men till slut fick jag tag på syrran.

Trots att det var mitt i natten kom jag dit och fick prata, men för mej var det precis som om hon tog Hannes parti "han är rädd bla bla bla!" sa hon.

Jag blev så besviken och sårad att jag gick därifrån. Jag trodde att hon om någon skulle förstå hur jag hade det med tanke på att hon med är ensamstående... men icke!

Satte mej i trapphuset ett tag och Lenny ringde. Pratade med honom ett tag innan jag gick hem.

tänkte att han borde ha somnat på en timme.. vilket han hade gjort så jag hoppade med i säng.

satte mobilen på laddning och loggade in på msn. båda mina älskade underbara hundar hoppade upp i sängen hos mej, kändes underbart att ha dem nära mej

tillbringat ca 2 h med att chatta med Caroline, en vän ifrån Bålsta. det var skönt. vi brukar oftast ha olika meningar om allt men inat höll hon med mej. fick mej att känna mej bättre

tack vännen

natt i natt på er

Tänkte vara lite fantasilös för skojs skull och göra som de andra blivande mammorna

Här kommer min gissningslek om vad det kommer att bli för kön, längd, vikt

Så vara gissa på så uppdaterar jag efter hand :)

När kommer Knytet?

Mamma Me - ett  baby i augusti, 53 cm, 3400 g

Mormor Carola- En Flicka 19 juli längd 50 cm väger 3160 gr

Lilleman - En Flicka

Cecilia L - en Flicka 19 juli (ev 17 juli) 3300g

Röster

Flicka: III

Pojke: 0

bara kom med gissningar :)

lägger till allt eftesom

  Möt Knytet alltihop :D

Här är mitt lilla mirakel som jag väntat på i fyra långa år <3

Mammas lill* hjärta

dagen blev bättre efter att jag varit på ö&b, hittade en ram med texten FAMILY

när jag kom hem så satte jag in mina ul bilder, eller iallafall två av dem där :)

sen satt jag och kollade på det och blev på bättre humör :D

blev annars inget speciellt på öb, lite godis och golvrengöring haha

sen satt jag vid datan ett tag och sen kom johanna vid 16 tiden

Så nu sitter jag här och bloggar igen och är vrålhungrig :D har tagit fram gårdagens kräftröra som jag

ska sätta in mej snart... har johanna i luren så tänkte äta när vi pratat klart :P

mina mammakläder har med kommit så mamma tar med dem imorgon :) mamma ska komma och

hjälpa mej lite med lägenheten, och kolla mina babysaker hehe

sen ska vi hämta ett skötbord med som jag hittade på vår säljsajt, eller rättare ord. jag efterlyste ett och fick svar :D:D och det är min säljsajt som jag skapade på mammas bevåg ^^

300 kr för ett vitt och sånt skötbordsskydd :) så inte så farligt dyrt iallafall :) är även ihopfällbart så lätt att förvara tills det är dags.

nej, nu måste jag äta

ni såg mitt förra inlägg... detta fick jag nyss på facebooks spåkula

jag tror att mina hormoner gör allt mycket jobbigare än vad det är, men ändå är det så mycket tankar i huvudet att man bara vill sticka iväg och skita i allt

det största problemet heter Hannes haha, kanske inte problem, men det är svårt att veta vart man har honom.

när jag pratade med andreas igår så sa han att de har svårt att fatta att de ska bli pappa, tills den dag de har bebisen i sina armar. det förstår jag med, men man vill att han ska visa mer glädje eller vad man säger :/

pga det så börjar man fundera på om det verkligen var rätt att behålla barnet. kommer jag klara det på egen hand? hur kommer jag hinna med bebis, hundarna och framöver jobb? kommer mina vänner överge mej när jag fått bebis eller kommer de stanna kvar?

har pratar med ett par på FamiljeLiv som med är ensamstående/ensamma och de har med haft samma tankar emellaåt, men inom sig vet de att de klarar det

kanske är det för att mitt liv kommer förändras helt. det kommer inte vara hundaran först snart, utan bebis måste komma i första hans. kanske är man rädd för att bli helt övergiven av hannes när bebis kommit, eller att man inte kan förverkliga sina andra drömmar när bebis är här

har även tänkt lite på min kusin Alexandra. Hon har en underbar kille och tillsammans en liten dotter. Jag följde hennes babyblogg under hela graviditen. lycka, glädje, förväntningar...

just nu känns det mest skit för min del. Det känns som om jag aldrig kommer få uppleva den lyckan som hon har med Jimmy och Melissa. som att jag är dömd att leva ensam hela mitt liv.

nu är jag även på gränsen att börja gråta..

men ändå, trots ala tvivel, vet jag att jag kommer klara av det. att jag en dag kommer träffa den där killen som vänder min värld upp och ner, som kanske även ger mej ett barn till. jag vet att jag kan fortsätta min avel, men att jag måste vänta ett tag till.

troligtvis är det bara mina cphormoner som håller på och får mej att tvivla en massa

johanna kommer senare så hon får muntra upp mej med att fråga ut mej om ul bilderna och sedan klippa mej XD

seså angelika... upp med humöret! ropa på evoca och gosa med henne en stund!