sitter nu och kollar på csi och funderar lite på allt som hänt ikväll

hannes var här innan och hämtade det sista innan sin resa. det kändes konstigt som tusan

det kändes som om detta var "the big end" fast det inte är det, han ska ju bara ner och jobba lite i tyskland... vad som händer efter det får man ju se, men det verkar bli göteborg

det var otroligt skönt var att han förstod mina anledningar att gå vidare på egen hand, han sa inte emot en enda gång utan ställde istället frågor. men det kändes som om han på något sätt blev sårad/besviken. men jag står fast vid mitt beslut

men det är ändå jobbigt att vi går skilda vägar. känslor försvinner inte hur fort som helst även om man vill det ibland. många tankar om hur det kunnat bli hoppar rundor i huvudet och jag motar bort dem för att slippa tänka på det.

troligtvis kommer vi träffas när han kommer tillbaka. har ju hans dvdbrännare här som jag fått låna :)

vet ju att vi kommer att träffas efter det med, men det känns inte som så just nu

sen frågade han mej hur jag tänkt med bebis, så jag sa att jag som början tänkt stå som ensamstående

och han sa inte emot, men jag påminde honom att han hade umgängesrätt och att jag aldrig skulle neka

honom att träffa bebis. jag skulle bli glad om han höll kontakt med bebis och kom och hälsade på ibland

men även om det känns som om värsta uppbrottet så vet jag att det kommer en morgondag, den dagen

kommer med glädje och allt

jag kan iallafall trösta mej med att jag troligtvis kan känna bebis nu <3 det är underbart iallafall

dessutom, skulle jag bli helt förkrossad och börja storgråta igen (hormoner ni vet) så har jag ju

mina två älskade tjejer som sover med mej varje natt och de kommer trösta mej om det behövs <3