Dagarna går så fort nu. Dag efter dag går och det känns som om att man inte får något gjort alls. Men det får man även om det inte syns.

Idag har jag pratat med en förskolerektor för att se om det går att lösa med akutplats med dagis. För jag ska, som det ser ut nu, ut på aktivitet inom en mycket snar framtid. Om jag ska kunna detta måste jag ju få dagis åt lillan. 

Passade även på att fråga hur det såg ut med min köplats. 13 januari kommer jag få erbjudande om, på ett helt annat dagis haha :P men men, får la byta tids nog ändå.

Vi har även träffat Hannes och Walter idag och det gick bra. Dock har Nowalii varit lite reserverad/försiktig mot Walter, vilket man kan förstå. Det är ju ca 10 månader sen de sågs sist :P

Har även funderat på allt som hänt. 4 långa år sedan jag började blogga, så mycket som har hänt under den här perioden liksom. Man vill att allt ska lösa sig snabbt och lätt, men chansen är liten. Man söker jobb och hoppas, får nej hit och dit. Försöker hålla modet uppe men systemet sätter käppar i ens hjul numera, för 4 år sedan.. ja, ska vi gå tillbaka 4 år i tiden?

*letar upp min första blogg*

hade ingen blogg för 4 år sen haha :P Första inlägget är från 15 december 2009

Shit liksom, man kan nästan minnas den kvällen. Mådde verkligen inte alls bra men hade ingen alls att prata med. Vet att mamma och pappa fanns där, men de förstod liksom inte mej. Syrran bara "skit i honom och gå vidare" men det var inte så lätt.

Jag var ärligt talat i helvetet mellan oktober - januari. Jag grät varje dag, ofta på dagarna eller nätterna när mamma och pappa hade somnat. Jag vet inte om de förstod hur dåligt jag verkligen mådde, vi pratade inte om det

nu kan jag förstå att Cola var hon hon var, hon visste att jag inte mådde bra, men jag förstod inte min älskade lilla valp <3 känner mej hemsk för jag vet att jag sket i henne. Jag hade ingen ork till något alls, jag älskade och hatade henne. Jag kommer tillbringa resten av mitt liv att göra hennes liv till det bästa <3

Vägen tillbaka var svår, jag visste inte vilken hjälp jag behövde, jag behövde en axel att gråta ut på, jag behövde få släppa allt, ha roligt. Jag sattes i ett projekt i januari. Hade varit där ett par veckor innan jag flyttade.

På bara ett par dagar hände så mycket. Det är så svårt att beskriva. Man visste inte själv vad som hände, men man tog tag i sitt liv. Jag började med lydnad med cola, började på jujutsu och allt. Jag tog kontrollen över mitt liv.

Mitt självförtroende började växa, jag blev kär på nytt. I Chrille, men istället för att lägga in en stöt hånglade jag upp hans bästa vän (ja fråga inte vad jag tänkte för det vet jag inte!!!) Jag började festa med mina nyvunna vänner. Jag chrille emelie conny johanna roger davve, asså jag lovar, vi skrattade misnt 75 % av tiden vi var där. vi hade så jävla kul ihop. De hjälpte mej att komma tillbaka. Jag har kontakt med alla utom emil och davve fortfarande. Snart samlas några av oss igen och det ska bli så kul! Se till att prata gamla minnen och allt.

Jag bestämde mej för att bli väktare, sökte in men kom inte med. Detta eftersom det inte fanns behov. istället tyckte mamma att jag skulle bli styckare och nästa sekund hade jag sökt in till usk utbildningen. Chrille och jag pluggade samtidigt men olika klasser. sista terminen var vi klasskompisar :P

Jag träffade daniel och tillbingade ca 1.5 år med honom innan jag insåg att han itne var något för mej. Allt som hänt kunde jag inte lämna bakom mej. Och med 6 nya liv att ta ansvar för visste jag att det var rätt. Jobbigt första dagarna men samma stund som jag sa det föll en sten från hjärtat.

jag fick en ny vän i en valpköpare, Angela. Jag fick nya vänner och allt. Livet lekte och allt var underbart. Sen började jag på kompetensarna, blev utstött av tjejerna. Var såklart jobbigt men orkade inte bry mej, sen hände lite andra saker så jag avbröt det. 

Började sommarjobba strax efter och hade fullt upp. Samma år träffade jag hannes. Strulade runt med honom hela sommaren och blev sårad hit och dit. På hösten fick jag för mej att flytta ifrån den här skitstaden och hittade jobb och bostad. Men soc ljög för mej och jag blev kvar här. Nästa sekund var jag gravid

Ett nytt kapitel började, en bra graviditet men psykiskt påfrestande. Mycket pga hannes som inte visste vad han ville. Behöll ju barnet mot hans vilja. Efter 11 dagars övertid födde jag dock den knubbigste beisen jag sett. Min dotter Nowalii var född

15 månaders mammaledighet med lite strul med Hannes, massa mysstunder med nowalii, öppna förskolan, rytmik, massa nya vänner och bekanter senare sitter jag här nu och tänker på allt som hänt

Allt som hänt har lett mej hit. Och det låter kanske inte mycket men det är det. Jag har tagit mej upp från depression, omskolat mej, haft en valpkull, fått tonvis med nya vänner och förlorat några, jobbat lite och fått barn.

Det är faktiskt inte så jävla illa.

Ibland blir jag rätt deprimerad, tänker på allt alla andra har som inte jag har. Ni vet kille och jobb. Visst saknar jag båda men jag vet att det kommer. När vet jag inte men tids nog. Jag kämpar för det och velat jobba länge men aldrig fått in en fot eller så har det varit för långt att ta sig. 

Jag har ju två helt underbara vovvar som förgyller min vardag och en dotter som betyder allt för mej. DE tre är min familj. De är mitt allt och jag älskar dem så otroligt mycket <3 De kommer finnas där när jag behöver dem och finnas för dem när de behöver mej

Jag har fått äran att se de alla växa upp, utvecklas och lära sig nya saker. Nowalii är bara liten och utvecklas mycket fortfarande, men det är helt underbart att se! Eller att höra henne skratta eller leka med Evoca, det är inget som går att köpa för pengar. Så även om ett jobb är fett viktigt så måste man lära sig njuta av det man har

och jag tror att jag är dålig som fan att inte tänka på vad jag verkligen har. 

Och förutom min familj har jag ju även en underbara mamma och pappa. Och för 4 år sen kunde jag inte ens prata med mamma om vissa saker. Idag kan jag prata med henne om allt liksom! Fattar ni hur skönt det är?!!

Visst är vi inte alltid bästa vänner men vilka mor och döttrar är det? Man får tjafsa och bli sura på varann, för efteråt så vet man att de verkligen finns där :) De kommer dem alltid att vara och jag älskar dem

så nu ska jag sluta skriva är och göra något vetigare här i livet ^^

det är ju som han säger på reklamen

livet blir bara bättre med tiden :P